Johan Loman

Nokia stärker sin ledning i utvecklingen av smarta tjänster i sina enheter genom köp av Berlinbaserade Plazes. Att Nokia fått upp ögonen för Plazes är inga konstigheter då alla babblar om location-appar till telefoner känns Plazes med sina tre år på nacken som den självklart ledande inom området. Inte minst med sin kommande iPhone-app som på ett fenomenalt sätt kombinerar telefonens gps-system med Plazes unika funktionalitet och idé. Att Plazes inte fick visa den på Apples senaste utvecklarkonferens känns dock egendomligt efter att ha bevittnat underliggande filmklipp.

Walter Naeslund sammanfattar reklamens hälsa och nuläge efter Cannesfestivalen på sin blogg. Han gör det bra och träffsäkert.

Han skriver:

“The print grand prix winner above is a typical product of this school of advertising. Quirky/funny but strategically rock bottom.”

Tyvärr är det ju ungefär den typen av höjd och ambition som premieras och lärs ut på några av världens “finaste” reklamutbildningar. De flesta vilar i ett arv av vad som pågår i den “stora världen” och sätter det som en definitiv standard i sin undervisning. Skolorna borde ta sitt ansvar och höja blicken för att se vilket skifte som verkligen pågår i stället. När allt kommer omkring bör man som utbildningsinstitution eftersträva en olinjär output i slutändan. Det är vad som skapar en god kommunikation.

Men eftersom undervisningen inte bedrivs av nutidens visionärer, de jobbar ju rimligen på en bra byrå, så predikas i de flesta fall dåtidens syn och nästa generation lär sig hur man gjorde förr. Nutidens visionärer lär ju med största sannolikhet stå för morgondagens kommunikation.

I Mars då Apples SDK släpptes för iPhone så skapade Einar Andersson programmet IR-909. Det är en enkel trummaskin som gör det möjligt för iPhoneanvändaren att skapa enklare beats med hjälp av ett finger och sin iPhone samt en viss taktkänsla. Programmet visar på ett ypperligt sätt vilka möjligheter SDK har samt vad en begåvad programmerare kan åstadkomma på förhållandevis kort tid.

Vad som är intressant i fallet med IR-909 är dock den uppmärksamhet som programvaran skapade på bara mindre än några dagar. Efter att Einar lagt ut den på sin hemsida så dök det genast upp privatpersoner som filmade test på Youtube och andra videosajter. Google ger i dag ca 75.000 unika träffar på IR 909 och jag misstänker att det ökat lavinartat sen programmet släpptes.

Innehållsskapande aktiviteter till populära produkter där användaren själv styr skeppet verkar med andra ord vara en lysande aktivitet ur flera perspektiv. Förvisso kan man enkelt koppla detta till iPhones enorma hajp som mobil enhet, men faktum kvarstår att det finns hundratals handhållna, eller icke handhållna enheter därute som kan utveckla liknande om inte ännu bättre spel, programvaror, tjänster eller liknande saker. Vad Apple har gjort är att de dragit nytta av sin målgrupp, satt verktyg i händerna på dem för att berika deras produkt ännu mer. När alla har verktygen föds också intresset att bevaka vad andra åstadkommer runtomkring dig. En modell som är helt klart applicerbar även i andra sammanhang.

I en värld där varenda 80-talist vill in på reklamutbildningarna eller ekonomutbildningarna med inriktning på samma slutmål så är det de målande, hamrande och sågande skapande krafterna som porträtteras som inflytelserika och genifulla. I globala reklamkampanjer samarbetar man plötsligt med Ingenjörer som programmerar och bygger jättelika robotkörer eller orglar.

Hos Coolhunting.com har man under våren följt ett övergripande tema. Det som anses vara mest intressant är personer som skulpterar, svarvar is, målar eller gör godis på en bakgata i New York. Kommer alltså Konstfack att dras med än längre ansökningsköer och höja sin status ytterligare bland studenter och på marknaden? Kan det kanske då också krävas ett samarbete mellan Konstutbildningarna och Handelshögskolan? För att utbilda hållbara kreativa skapare krävs också att de har förståelse för marknaden som väntar dem och inte enkom just det hantverk som gjort att de sökt sig till utbildningen. Den hantverksmässiga delen råder det säkerligen inga fel på, men låt oss för en stund tänka oss vilken enorm skapandepotential som skulle komma ur design och konstskolorna om de fick med sig en grundkurs i t.ex. företagsekonomi.

Jag tror slutligen att efterfrågan på andra utbildningsformer kommer lyftas upp i branschen. För att skapa de absolut bästa idéerna krävs annorlunda livshistorier och olinjära tankesätt. Då en majoritet söker sig in i likartade situationer, rör sig i samma omgivningar och umgås med samma personer med liknande bakgrund blir tillslut ingen idé unik utan den förändras mest efter vad som är på modet för tillfället. T.ex. svarvad is, maskiner eller vedhuggande New York-konstnärer.

Marknadsföringsoraklet Michael Dahlén skrev nyligen en post som berörde ämnet “pleasure paradox”. Den handlade i korthet om att en produkt inte ger konsumenten den fullkomliga glädjen eller njutningen om vi vet precis allt om produkten. Jag tycker detta är ett väldigt intressant ämne då man samtidigt diskuterar företags behov av transparens i olika situationer. Alla vet vilka jeans som tillverkas var, ingen vet hur McDonalds tillverkar sina pommes frites, men när man tänker efter är det oftast det man vet allra minst om som ger stört njutning eller fascination. Det hela blir ännu mer intressant om man sätter ämnet i relation till t.ex. bio-matstrenden där ursprung, innehåll och kvalitetsmärkning är regel för att vi gör ett aktivt val som konsument. Styr då andra val än vad vi verkligen vill köpa? För “Pleasure” borde väl om något vara applicerbart på en marknad som mat.

Jag brukar främst uppleva detta då jag upptäcker nya webbtjänster som kan förenkla min vardag eller instickningsprogram som förenklar postandet av microblogginlägg och bilder. Helt enkelt de där små sakerna som nästintill omärkbart förändrar ens digitala vardag och surrar i bakgrunden utan att jag behöver anstränga mig.